MENY
När mina krafter tar slut kan jag inte prata. Jag blir stum och allt runt omkring mig får gärna försvinna. Titta inte på mig, rör mig inte och snälla prata inte med mig. Att då kunna komma till hagen, inte säga ett ord, inte behöva ha ögonkontakt betyder så mycket. Jag kan sätta mig där för mig själv, blunda, andas. Jag får välja att bearbeta min egna tankar eller bara stänga av allt. Hästar har den otroliga förmågan att leva i nuet, att inte tänka på det förflutna eller framtiden. Om mina känslor och tankar flyger okontrollerbart inom mig blir jag som ett mörkt moln; oförutsägbar och när som helst kan det börja åska, regna eller blixtra om mig. Finner jag mitt inre lugn och bara andas blir jag accepterad. När jag då tar ett steg närmre Jumpe vänder han inte bort huvudet eller placerar om sin vikt för att vara redo att gå sin väg. Han står kvar med halvöppna ögon och behåller samma regelbundna andning. Jag blir då insläppt i hans bubbla och inget annat är bättre. Det är vid dom tillfällena det skapas en ömsesidig förståelse.
Jag vet att många inte förstår. Att många aldrig har upplevt känslan själv. Det är så hemskt att vissa inte ens strävar efter detta. Hästar är så förlåtande och vi människor förtjänar dom egentligen inte. Absolut inte jag.
0